Varför övar man Taiji Quan? Motiven är säker nästan lika många som utövare!

När jag började öva själv 1985 visste jag inte riktigt varför? Ja det fanns ju en liten anknytning till mitt idoga idrottande och så fanns det en känsla att detta övande, som jag visste så lite om, kanske skulle kunna bli ett redskap i mitt arbete som psykolog.

Efter att övat, gått på ett oändligt antal kurser och undervisat under många år sedan 1985 faller detta ut.

Det är spännande att få ta del av en annan kulturs främsta yttringar. Det blir som en inkörsport till en vidgad medvetenhet om det som finns att ta del av.

Min förmåga att försvara mig själv fysiskt mot överfall har ökat markant vilket ju är bra men. Taiji Quan ger utövaren en känsla av att kamp inte är det man tidigare trodde. Innan jag började öva hade jag en känsla av att kamp handlade om taktik och muskelstyrka men efter att, i skrivande stund, ha övat i nästan 24 år har kamp och självförsvar mer kommit att handla om ett friare sätt att betrakta det existerande.

Den fysiska kampen är bara en förlängning av en rigid kamp inom personen själv och Taiji Quan principer tillämpade i en kampsituation handlar mer om att avstå från att kämpa än att kämpa.

Jag har funnit att mitt eget fokus på avspänning och grundning, invitationen till solid vila mot underlaget, är ett redskap, inte bara till att skydda mig själv från skada utan fast mer att komma i en position där jag, med mitt fredliga ”mind set”/sinnesinställning, kämp hjälpa andra till en bättre balans och mindre okonstruktiva komflikter. Saker är su som de är oavsett.

Basen för självförsvar är övande av Taiji Quanformen! Vad innebär då detta övande?

jag har funnit att detta övande är ett arbete på att återerövra kontrollen över sin kropp och föra begreppet kontroll till sin högsta nivå - icke kontroll. Vad innebär detta? Övandet av formen leder oss till att nå mental och kroppslig avspänning i koppling till ett konstruktivt hållnings och rörelsemönster. Vi mobiliserar, öppnar upp, alla leder och stärker muskler. Vi inviterat kroppen och knoppen att bli ett självreglerande system så att belastningsskador förebyggs.

Alla fysiska övningar både i formen och i självförsvarsövandet, push-hands, fungerar för varje stund av övande mer och mer som en metafor, bild, som pekar ut vettiga fokus för mig i mitt liv.

Jag tränar mig varseblivande och respekt för kroppen och psykets signaler, mina behov. Jag balanserar mitt fokus på inre och yttre processer . Om jag tidigare hade stora behov av den materiella statuskampen blir denna kamp mindre viktig. I relation till andra människor och till mig själv lägger jag, mer och mer, märke till hur det icke-aggressiva/fredliga inställning i push-hands leder mig till samma typ av relaterande inår och utåt i allt fler situationer i mitt liv.

Allt mental, kroppsligt och relationsrelaterat övande leder mig i riktning mot balans. Livet är inte givet! Jag blir medveten om att övande av förhållningssätt i alla relationer, till mig själv, andra i alla typer av relationer är viktiga inslag i vad man skulle kunna kalla för ett bra liv.

Jag blir kreativ utifrån mitt fokus på att lyssna och tillämpa ”livsprinciper” som finns av mängd i Taiji Quanövandet. idag går jag tex inte uppför en trappa med intention att komma upp utan med en grundande intention.

Övergripande kanske jag tycker att det är roligt att pröva någonting som ser speciellt ut med ett konstigt namn men efter hand leder övandet mig i en riktning som jag inte alls hade kunnat ana. Övandets effekter integreras i mig som människa utan att jag egentligen behöver tänka på det. Det enda jag behöver tänka på är att livet är att öva helt i enlighet med det tyska orspråket ”Övning gör mästaren/mästarinnan”/übung mach den meister/meisterin”. Inte den typen av mästare/mästarinna som ständigt bespeglar sig i sin egen förträfflighet men den person som gradvis blir en allt bättre förebild som människa.